Muistakaa, heille kallis ol’ maa!💙
Inga ord, inget tal, kommer nånsin att räcka för att tillräckligt mycket hedra och tacka dem vars namn idag pryder vita kors på hjältegravarna omkring i Finland. De valde aldrig kriget, men bar bördan med en beundransvärd tapperhet. Oavsett om kampen begicks vid hemmafronten eller i skyttegravarna, visade krigsgenerationerna hur starkt vårt land är då vi står tillsammans.
Under min beväringstid, just före hemförlovningen, hade vårt kompani privilegiet att få samtala med en handfull av veteraner från Fjärrpatrullerna. Tillfället bandades, eftersom veteranernas led tunnats ut år för år. Fjärrpatrullerna utförde de allra mest krävande och farliga operationerna hundratals kilometer bakom gränsen, på fiendens sida. Krigslitteraturen målar, på alla sätt välförtjänt, upp dem som den tidens supermän – de hårdaste av de hårda.
Det som främst slog mig när vi diskuterade i föreläsningssalen, var ändå hur vanliga de kändes. Deras skildringar om hur oerhört tunga deras uppgifter varit, om hur trött man var under en flera hundratals kilometer lång marsch, om hur stora ärr kriget krävde både fysiskt och psykiskt, om de kamrater som aldrig återvände – gav insikten att det här var ju inga övermänniskor, utan helt vanliga människor, som fosterlandet krävde enorma stordåd och uppoffringar av.
Vad är det som får vanliga män och kvinnor att göra stordåd? Säkert det, att det inte fanns några alternativ. Kriget hotade att förgöra allt det man som man höll kärt. Familj, kärlek, hem, släkt, vänner, hembygd, identitet, traditioner, frihet, kultur och rätten att leva som man vill. Rätten att själva bestämma om de saker som berör oss, rätten att leva utan förtryck. Finlands flagga, självständigheten och fosterlandet är idag symboler för alla dessa ideal som stod på spel under krigen.
Det är även skäl att ständigt påminna oss om, att dessa samma ideal står på spel idag igen i Europa. Kriget är obehagligt nära, och i en skala som vi inte sett sedan andra världskriget. Ukraina kämpar varje dag mot en hänsynslös invaderare. Vi ska komma ihåg att stöda dem i deras kamp, för vi vet hur grym den kampen är.
De tidigare generationernas arv förpliktigar. Vi ska i alla väder handla så, att vi aldrig mera ska se krig på finländsk mark. Ansökan om medlemskap i Nato är ett bestämt steg på den vägen. Samtidigt ska vi fortsätta att utveckla Finland. Vi lyckas med det endast genom ett att bygga ett land där alla kan vara den bästa möjliga versionen av sig själv. En sak är säker – exceptionella tider kräver samhörighet, inte splittring. Medan vi firar 105 år av självständighet ska vi värn om en sund, positiv och välkomnande känsla av fosterländskhet. En fosterländskhet som inkluderar oss alla, inte en som strävar efter att exkludera några.
Glad självständighetsdag! Hyvää itsenäisyyspäivää, Suomi!